a bit of me...
Tänkte skriva ner en bit om "mitt liv".
Hur läger är...
jag hade en rätt jobbig uppväxt. Vill inte gå in på detaljer här.
Men när jag var ca 15-16 kom saker fram. Polis soc & BUP blev inkopplade.
Sedan dess har jag fårr flyttat runt till olika mottagningar.
Ungdomshälsor, bup.kleniker, kuratorer & psykologer.
Pga av det som skett & hur det påverkat mig...mitt måeende.
Men jag har helatiden försökt att dölja, intalat mig att jag ska klara allt, att jag måste må bra.
har fått "lärt mig" att saker som hänt är mitt fel, inget man ska prata om m.m...
Jag klarade klass 7-9 rätt ok. även att det var där saker kom fram som mest. Men jag klarade skolarbetet någorlunda även att jag mådde riktigt skit mellan varven. Detta tack vara att jag alltid haft lätt för mig i skolan
När jag sedan började gymnasiet gick det nerför. Jag drabbades av rejäl panikångest m.m.
Ibland blev jag sängliggandes hela veckor. Jag fick byta person att prata med om & om igen för jag aldrig kunde öppna mig eller våga släppa in någon i mitt liv. Jag har haft rätt otur med samtalskontaker....
Några va det ja tillslut vågat börja prata med lite har varit tvugna att gå på mammledighet...slutat sitt vick...bytt skola m.m.
Så jag har väldigt svårt att prata med någon...våga lita..
I slutet av första året på gymnasiet återfick jag en kontakt på BUP. Efter förra gångens avslut på en speciallist bup-klenik i linköping pga av "brytnad av tystnadsplikt". jag har nu min kontakt på bup 2ggr i veckan.
Skolan tappade jag totalt tillslut. Klarade inte av att gå dit. halkade efter. Blev snack i klassen om varför jag inte var där, det pratades om att jag hade lagts in, flyttat till hem m.m..
Kunde inte ta mig dit pga av ångest m.m...
Nu har jag en sjukskrivning vilket innebär att jag bara behöver vara i skolan 50% men jag har inte klarat av det iaf.
Eftersom jag är en person som vill kunna prestera, vill kunna vara alla tillags, vill inte att folk ska behöva veta att jag inte mår bra m.m så har jag varit väldigt tyst om hur jag mår & verkligen försökt att visa ett "normalt levande" utåt.. det har resulterat i en jobbigare situation. Just nu är det väldigt rörigt. sista tiden har jag absoluit inte mått bra.. psykiskt.
orkar vissa dagar knappt ur sängen. Jag går ärligt inte en dag utan ångest, hjärtklappnin m.m & en sak som är jobbigt är att jag ständigt är skakig & har koncentrationssvårigheter. jag Sköljs över av meningslöshet & har absolut ingen livslut & svårt att se framåt rätt ofta.
Jag har deppresion och svår panikångest & dissosiaserar väldigt mkt, vilket betyder att jag ofta lever i overklighetskänslor och har svårt att minna saker jag gjort m.m. Jag har pga av detta tappat många av mina kompisrelationer. eftersom jag stänger av mig.
Detta är en anledning till att jag hittat träningen som min bästa vän. När jag tränar mår jag bra, jag fokuserar på det & kan känna en slags livsmening genom träningen! Jag försöker att hitta glädje i alla småsaker såsom... promenader i solen med hunden...massa bakning....m.m... sånt som jag faktiskt tkr om!
I morgon ska jag på ett möte med rektor, mentor, psykolog, skolsköterska m.m för att klargöra min skolgång.
jag skulle nu efter sommaren om allt hade varit "normalt" börjat sista året, alltså åk 3 på gymnasiet & tagit studenten nästa sommar. Men jag kommer troligtvis starta om gymnasiet på nytt. Alltså börja åk 1 igen. På bageri & konditori som jag verkligen brinner för!!
Dels pga av min sjukskrivning & ork. Min ångest & sociala svårigheter m.m...jag hoppas att det kan bli en nystart för mig.
Nu vet ni lite. Jag skriver det inte för att "tycka synd om mig själv" Jag har lärt mig att "acceptera" detta & leva med det. Även att vissa dagar är väldigt jobbiga! Det är en hjälp för mig att ha bloggen, att kunna fokusera på det, på träning som jag tkr om! Skriva av sig..även att det kanske inte handlar om detta.. läsa andras bloggar & eras åsiket om saker & ting.
jag vill så himla mycket i mitt liv, jag har mnga drömmar....egentligen...nästan för många ;) jag vill hinna uppleva det...
Även att det är svårt att hitta en ork i allt.... But...heaven can wait!
Det var en liten bit av allt det hela. nu vet ni...
Jag hoppas det är bra med er & att ni kan njuta av livet.
Alla har vi upp & nergångar i livet. Det gäller att hitta glädje i småsaker & kunna blicka framåt.
Hur läger är...
jag hade en rätt jobbig uppväxt. Vill inte gå in på detaljer här.
Men när jag var ca 15-16 kom saker fram. Polis soc & BUP blev inkopplade.
Sedan dess har jag fårr flyttat runt till olika mottagningar.
Ungdomshälsor, bup.kleniker, kuratorer & psykologer.
Pga av det som skett & hur det påverkat mig...mitt måeende.
Men jag har helatiden försökt att dölja, intalat mig att jag ska klara allt, att jag måste må bra.
har fått "lärt mig" att saker som hänt är mitt fel, inget man ska prata om m.m...
Jag klarade klass 7-9 rätt ok. även att det var där saker kom fram som mest. Men jag klarade skolarbetet någorlunda även att jag mådde riktigt skit mellan varven. Detta tack vara att jag alltid haft lätt för mig i skolan
När jag sedan började gymnasiet gick det nerför. Jag drabbades av rejäl panikångest m.m.
Ibland blev jag sängliggandes hela veckor. Jag fick byta person att prata med om & om igen för jag aldrig kunde öppna mig eller våga släppa in någon i mitt liv. Jag har haft rätt otur med samtalskontaker....
Några va det ja tillslut vågat börja prata med lite har varit tvugna att gå på mammledighet...slutat sitt vick...bytt skola m.m.
Så jag har väldigt svårt att prata med någon...våga lita..
I slutet av första året på gymnasiet återfick jag en kontakt på BUP. Efter förra gångens avslut på en speciallist bup-klenik i linköping pga av "brytnad av tystnadsplikt". jag har nu min kontakt på bup 2ggr i veckan.
Skolan tappade jag totalt tillslut. Klarade inte av att gå dit. halkade efter. Blev snack i klassen om varför jag inte var där, det pratades om att jag hade lagts in, flyttat till hem m.m..
Kunde inte ta mig dit pga av ångest m.m...
Nu har jag en sjukskrivning vilket innebär att jag bara behöver vara i skolan 50% men jag har inte klarat av det iaf.
Eftersom jag är en person som vill kunna prestera, vill kunna vara alla tillags, vill inte att folk ska behöva veta att jag inte mår bra m.m så har jag varit väldigt tyst om hur jag mår & verkligen försökt att visa ett "normalt levande" utåt.. det har resulterat i en jobbigare situation. Just nu är det väldigt rörigt. sista tiden har jag absoluit inte mått bra.. psykiskt.
orkar vissa dagar knappt ur sängen. Jag går ärligt inte en dag utan ångest, hjärtklappnin m.m & en sak som är jobbigt är att jag ständigt är skakig & har koncentrationssvårigheter. jag Sköljs över av meningslöshet & har absolut ingen livslut & svårt att se framåt rätt ofta.
Jag har deppresion och svår panikångest & dissosiaserar väldigt mkt, vilket betyder att jag ofta lever i overklighetskänslor och har svårt att minna saker jag gjort m.m. Jag har pga av detta tappat många av mina kompisrelationer. eftersom jag stänger av mig.
Detta är en anledning till att jag hittat träningen som min bästa vän. När jag tränar mår jag bra, jag fokuserar på det & kan känna en slags livsmening genom träningen! Jag försöker att hitta glädje i alla småsaker såsom... promenader i solen med hunden...massa bakning....m.m... sånt som jag faktiskt tkr om!
I morgon ska jag på ett möte med rektor, mentor, psykolog, skolsköterska m.m för att klargöra min skolgång.
jag skulle nu efter sommaren om allt hade varit "normalt" börjat sista året, alltså åk 3 på gymnasiet & tagit studenten nästa sommar. Men jag kommer troligtvis starta om gymnasiet på nytt. Alltså börja åk 1 igen. På bageri & konditori som jag verkligen brinner för!!
Dels pga av min sjukskrivning & ork. Min ångest & sociala svårigheter m.m...jag hoppas att det kan bli en nystart för mig.
Nu vet ni lite. Jag skriver det inte för att "tycka synd om mig själv" Jag har lärt mig att "acceptera" detta & leva med det. Även att vissa dagar är väldigt jobbiga! Det är en hjälp för mig att ha bloggen, att kunna fokusera på det, på träning som jag tkr om! Skriva av sig..även att det kanske inte handlar om detta.. läsa andras bloggar & eras åsiket om saker & ting.
jag vill så himla mycket i mitt liv, jag har mnga drömmar....egentligen...nästan för många ;) jag vill hinna uppleva det...
Även att det är svårt att hitta en ork i allt.... But...heaven can wait!
Det var en liten bit av allt det hela. nu vet ni...
Jag hoppas det är bra med er & att ni kan njuta av livet.
Alla har vi upp & nergångar i livet. Det gäller att hitta glädje i småsaker & kunna blicka framåt.
KRAAAAM från mig!
Kommentarer
Trackback
